Vad ÄR egentligen one-to-one?
Med risk för att bli för filosofisk här så känns det ändå viktigt att fundera kring detta.
Är one-to-one ett koncept som kommer i ett paket? Datorer, uppkoppling, utbildning till lärare osv. Kanske i projektform med utvärdering som avslutning. Eller är one-to-one bara en anpassning till dagens moderna liv i övrigt? Skolan är ett ”kunskapsföretag” (läs högborg om företag känns fel) och måste naturligtvis ha adekvat utrustning. Vilken annat kunskapscenter som sysslar med lärande, kommunikation och skapande låter personal och utbildare arbeta utan dator och modern teknik idag? Finns det exempelvis copywriters på reklambyråer som arbetar utan modern utrustning för att ”visa vad de själva verkligen kan utan att fuska”? Kan utvecklare på Volvo jobba på samma sätt idag som de gjorde med 240-modellen som ju var en fantastisk bil och en stor framgång? ”Då borde vi ju göra samma sak idag, det gick ju bra då, varför uppfinna hjulet!” Osv.. Inte en människa ifrågasätter utvecklingen ovan nämnd men när det kommer till teknikutveckling i skolan då har vi en förkärlek för att leta bevis som kan motivera tekniksatsningar. Teknik är dyrt och inte kan det ersätta läraren? Eller boken för den delen.. En interaktiv tavla ska hämtas hem i elevernas förbättrade betyg. One-to-one ska motiveras på samma sätt. Detta tycker jag att vi ska diskutera. Kan vi verkligen kräva att satsningarna direkt avspeglas i betygen? Eller nöjer vi oss med att de svarar upp mot Göteborgs verksamhetsidé då det ju på många sätt harmoniserar med idén, teknikutvecklingen kan motivera, inspirera, kompensera och göra fler delaktiva t.ex. Huvudfrågan är kanske t.o.m. har vi i skolan råd att INTE ta del av teknikutvecklingen!?
Min vackra lilla härliga dotter Disa är två år i maj. Hon vet redan hur hon sätter igång min iPhone; framförallt en skojapplikation där en liten hamster upprepar det man pratar in i mikrofonen. Perfekt för språkutveckling kan man tycka.. Ska Disa om fyra år med all den erfarenhet av teknik hon kommer att ha då, komma till en skola utan teknik? Eller där kanske man t.o.m. ”förbjuder mobiltelefoner”. Alltså, förhoppningsvis är den debatten död då och jag skulle bli mycket förvånad om hon inte kommer att ha någon form av dator eller ”devise” till sin hjälp i skolarbetet. Men faktum är att min son som nu går i trean i en klass med 25 ungar, det finns tre datorer i ett angränsande grupprum och eftersom läraren är själv i klassen har hon för överlevnad gått tillbaka till katederundervisning eftersom det enligt henne själv inte funkar annars med så många elever. Förra veckan arbetade Lowe med landskapen Värmland och Västergötland och gjorde ett grupparbete med en kompis om ”tranan”.. Och det var inte Wikipedia de sökte info från utan ett faktahäfte.. Jag vill inte hänga ut Lowes lärare på något sätt, tvärtom har hon bra känsla för barnen men långt ifrån rätt förutsättningar i en skola som annars är en av de nyaste och modernaste i regionen.
Var vill jag då komma? Jo, jag ser one-to-one som något självklart. Jag ser det dock inte som något märkvärdigt idag och jag tycker att vi bör koppla arbetet bredare och diskutera ”teknikutveckling” utifrån förutsättningen att den ska hjälpa oss i skolan, på många sätt, exempelvis;
- Kompensatoriskt
- Laborativt
- Tillgänglighetsmässigt (öppen skola, webbaserat, ljud och bild osv)
- Skills; språkligt, kommunikativt, kollaborativt
- Uttrycksmässigt, reflekterande
- Presentationstekniskt
- Jämför google earth med en karta på väggen
Det är en grundpelare, den andre är att teknikutvecklingen också leder oss närmare elevernas egen vardag. De lever med media, med mobil, med spel, med snabb kommunikation osv. För dem är detta inget märkvärdigt. MEN det blir märkvärdigt om de inte får ta med sig sitt vardagslärande in i kunskapens högborg, det blir konstigt om skola är något annat än livet i övrigt..
När det gäller lärares fortbildning så har PIM självklart varit fantastiskt bra. Det har fört upp IT-utvecklingen på agendan och det har sett till att skolor och städer tvingats organisera sitt lärande och fokuserat på IT och media. Vi måste dock vara medvetna om att PIM i sig är ganska fyrkantigt och bara tar upp en bråkdel av den teknikutveckling som vi ser, det talar inte om elevernas lärande och digitala miljöer utan i sin praktik kommer PIM på sin höjd upp till steg två på ”Rubens trappa”. Därmed inte sagt att det är fel, tvärtom men vi måste kämpa för att det inte blir något isolerat, något man kan pricka av, ”hos oss har alla lärare PIM3, vi är hemma”, för då lurar vi oss själva.
Sammanfattningsvis;
Självklart med one-to-one, jag tycker absolut att vi ska fortsätta utvärdera, aktionsforskning som Nacka föreslår låter bra då det förhoppningsvis kan synliggöra alla de kringprocesser som one-to.one ger (i alla fall i Falkenberg). MEN vi får inte isolera det till one-to-one utan tänka bredare, kanske utgå från barnet och barnets lärande.. hur kan vi med teknikens hjälp ge barnet förutsättningar att lära för ett yrkesliv som vi egentligen inte vet så mycket om? Vilka egenskaper ska vi försöka stärka hos barnen? Vilken ”kunskap” behöver de? Hur motiverar vi barnen? Allt detta vet vi kanske inte riktigt, men vi behöver diskutera det.. En sak vet vi kanske ändå, fakta om tranan blir mindre och mindre viktigt och kunskaper om Värmland får vi nog bättre genom samtal med värmlänningar än från ett faktahäfte från Liber och det lovar jag att teknikutvecklingen kan bidra med..
